Month: January 2016

Du går ditt andra år på St. Pigeonation’s, ett mycket prestigefullt läroverk i Japan. Livet är som det brukar vara på sådana inrättningar med lektioner, flirtande på rasterna och gemensamma skolutflykter som är utmärkta tillfällen för fördjupade relationer mellan studenterna. Det intressanta i sammanhanget är att du är den enda människan som studerar på en skola för begåvade fåglar.

Grundidén i Hatoful Boyfriend är ärligt talat helt befängd. Alla personer man träffar på i spelet är en bunt duvor av olika slag, samt rapphönor, vaktlar, parakiter och diverse andra fåglar, med grovt huggna personligheter, och när läsåret är slut så har man i bästa fall funnit en hjärtevän. Historien i spelet kan avrundas på många olika sätt beroende på vart man riktat sina intressen varav bara en del variationer är lyckliga medan andra kan vara hjärtskärande sorgliga, synnerligen obehagliga eller bara knäppa. Det kanske framgår att jag spelat igenom spelet ganska många gånger vid det här laget…

Vid min första genomspelning spelade jag normalt, studerade flitigt och var snäll mot de snälla vilket ledde till en ganska småtråkig historia trots en del lustiga situationer, men som innehöll ett par ganska stora luckor i handlingen, och det var svårt att se orsaksförhållandena i bakgrundshändelserna. Nyfiken som jag är så provade jag att spela en nytt läsår helt annorlunda, vilket ledde till en helt annan historia som lappade ihop delar av handlingen men som också öppnade nya luckor. Det ledde till ett upprepat spelande För att pussla ihop hela bakgrundshistorien, och det var det värt! Dialogerna är listigt skrivna, och händelserna som sker under läsåret kan sättas ihop till ett större sammanhang. Till sist kunde jag låsa upp ett spelläge med en mycket lång, och faktiskt spännande, historia där allt får sin förklaring, till och med varför fågelgymnasiet ens existerar och varför en människa är antagen till att gå på det.

Grafiskt händer det inte så mycket i Hatoful Boyfriend, och musikaliskt är spelet bedrövligt, men det är ett charmigt spel och det innehåller ett betydligt större djup än vad det första intrycket av det måhända säger.

A common fear is to fail as parents and lose our children. Another common fear is to lose our minds. What if it is already too late?

In The Park you play as Lorraine, a single mother. The game begins at her car on an otherwise empty parking lot outside the Atlantic Island Park, an amusement park that has just closed for the day. Your son, Callum, has lost his teddy bear and you go to the entrance to ask the attendant if it has been found. Suddenly you hear Callum enter the park. You need to search for him in the now empty and dark amusement areas. While doing this you learn more about the history of the park, and also, maybe more importantly, more about yourself through objects you find and through an inner monologue. Have you failed as a mother?

The gameplay in The Park is very basic: You walk around in the park, click on some objects and shout for Callum, and there are no real choices you can make in the game. However, The Park is not really a game in the traditional sense. Instead the focus is on the atmosphere, the suspense and the storytelling and I think that these aspects are well executed. Despite some unnecessary, and honestly stupid, jump scares I found the story very scary on a psychological level, and towards the end I was also moved to such degree that I played with tears in my eyes. That does not happen often when I am by the computer. Since I often cry watching films and reading books it seems that my eyes consider The Park to be an expression closer to those formats than that of other games.

The Atlantic Island Park is a location in The Secret World, an MMO I have played excessively the last couple of years, and the storyline in The Park fits well into that universe.

Plug & Play är en kort serie interaktiva animerad sekvenser. I princip bygger samtliga sekvenser på att man ska stoppa i kontakter i vägguttag, koppla ihop skarvsladdar, och stoppa in pinnar i hål i största allmänhet när det finns möjlighet. Någonstans i bakgrunden märks det att det finns en slags konstnärlig idé i botten, men jag tycker att Plug & Play mest är konstigt för konstighetens skull, utan att få mig att tänka efter. Jag blev inte en bättre människa, utan jag kände mig mer besvärad än något annat. På min surfplatta krånglades och hackades det också, vilket inte hjälper upp mitt intryck av det hela.