Victoria

Victoria

Jag blir skeptisk till filmer som har en gimmick, och speciellt om den gimmicken behöver nämnas på filmaffischen. Filmen Victoria av Sebastian Schipper har just en sådan gimmick: Den är inspelad i en enda tagning.

Filmen inleds med bländande stroboskop och pulserande dansmusik. En ung kvinna dansar ensam. Hon heter Victoria och har nyligen flyttat till Berlin från Madrid och har inte lärt sig tala tyska än. På väg ut från dansklubben stöter hon ihop med Sonne och hans tre polare. De vill visa Victoria det sanna Berlin, medan natten sakta glider bort för att ge plats åt den gryende morgonen. Victoria och Sonne fattar tycke för varandra. Efter ett tag gör det förflutna sig påmint och den härliga feststämningen går över till spänning och förlorad kontroll över tillvaron.

Det blir en riktigt spännande film av det hela, trots att gimmicken betyder att en del dödtid måste finnas med för att transporter från en plats till nästa ska bli av och att filmen därmed blir lite extra utdragen. Den betyder också att reaktioner och samtal känns mera äkta än vad som är vanligt i spänningsfilmer tack vare att det nästan blir en dokumentärfilmskänsla. Det finns till och med utrymme för vilopauser. Victoria är i bild nästan hela tiden, och hennes blandade uttryck av nyfikenhet, oförstående och framför allt ensamhet fungerar alldeles utmärkt. Det blir till slut en helgjuten film trots att den berättar en ganska enkel historia. Det är det som inte berättas som är filmens stora styrka.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *