I de finare engelska universiteten finns det ytterst exklusiva herrsällskap som man bli medlem i om man bjuds in. En inbjudan kan man bara få om man har rätt anor eller pengar och har gått på någon av de tre-fyra rätta internatskolorna. The Riot Club är en fiktiv sådan klubb i Oxford som grundades 1780 till minne av lord Ryot, och dess aktiviteter går ut på att supa och svina ner sig, känna sig överlägsen populasen och slå sönder allmän och privat egendom. Filmen The Riot Club, av Lone Scherfig handlar om en årskull av dess medlemmar.
Berättelsen inleds vid universitetsårets början då klubben behöver två nya medlemmar, så att medlemsantalet är det historiskt stipulerade tio. Miles, filmens hyfsat sympatiske huvudperson, och Alistair, ett praktarsle, väljs ut och får genomgå äckliga ritualer för att bli fullvärdiga medlemmar. Allt leder till den stora praktmiddagen, som hålls i en pub långt utanför staden eftersom klubben är portad från samtliga ställen i närheten av Oxford. Middagen går som förväntat.
Skildringen av de priviligerade samhällsskikten känns mycket trovärdig, i och med att de uppfyller alla mina vidriga fördomar om klassförakt och elitism. En del av beteendemönstren känner jag också igen från Imperial College och andra delar från Uppsala Universitet, så det är inget typiskt bara för engelska fin-universitet. Filmens tempo känns lite märkligt där den första halvan av filmen mest liknar ett pilotavsnitt till en TV-serie. Det kan nog ha att göra med att filmen bygger på en pjäs (Posh av Laura Wade). Skådespelarna är bra, och Oxfordmiljön är precis så romantisk som den ska vara på film.
Filmens slut är lysande!
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.