Jacque Tatis Min onkel är ett tidlöst tidsdokument. Dels är filmen en efter drygt 50 år fortfarande aktuell satir om det moderna samhällets absurditeter, och dels visar den upp spännande franska miljöer från tiden som även i Sverige innebar stadssaneringsprocesser. Den råkar också vara en av mina favoritfilmer.
Filmen följer herr Hulot som är en något gammelmodig, och tämligen fumlig, man som bor vid ett traditionellt men nedgånget litet torg i Paris, där livet är så stadsfranskt man kan tänka sig. Hans syster och hans svåger däremot bor i en hopplöst modern villa fylld med tekniska innovationer och designdetaljer – även den tillvaron mycket fransk. Deras son trivs inte riktigt i den miljön, utan vill hellre vara med sin morbror och leka fritt. Svågern tycker att Hulot är en dålig förebild för sin son, och försöker därför se till att Hulot får jobb på hans plastslangsfabrik.
Hela filmen är lekfull, fylld av små genomtänkta detaljer, och gjord med gott humör. Alla rollpersoner är rejält hårdragna karikatyrer, men de verkar trivas så bra ändå med sina liv så det gör inte så mycket. De blir ändå riktiga personer. Musiken driver också på genom filmen, och sätter stämningen rätt. Tyvärr känns det som om filmen är lite i längsta laget med en del situationer och scener som drar ut lite på tiden. Jag kan inte sitta och småle hur länge som helst. Jag är ju en mycket allvarlig och seriös man. Men nog skulle jag gärna vilja vara en Hulot istället.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.