The Babadook

Babadook

En ensamstående mor lever i ett dystert hus tillsammans med sin sexårige son. Han är så pass rädd för monster att han knappt kan sova om nätterna och, som ett sätt att skydda sig, tillverkar avancerade vapen för att skydda sig och är allmänt våldsam. Livet för mamman blir inte enklare när sonen inte kan vara kvar i skolan på grund av sitt beteende samtidigt som hennes vänner drar sig undan för att slippa träffa sonen och hennes arbete som vårdbiträde blir alltmer tröstlöst. Från ingenstans dyker vad som ser ut som en barnbok upp i huset. Den heter Mister Babadook och är så skrämmande att den liksom kryper under skinnet på den stackars lilla familjen, och det blir allt svårare att hålla reda på vad som är mardröm och vad som är bister verklighet.

Jennifer Kent har både skrivit manus till och regisserat filmen The Babadook. Det är en obehaglig och faktiskt riktigt skrämmande film, trots att mycket av det otäcka bygger på att det helt enkelt är mörkt och svårt att se vad som pågår. Min fantasi kliver tydligen hjälpsamt in för att fylla i luckorna med obehagligheter. Stämningen är redan från början rätt bister med jämnmulna skyar och färglösa kläder och interiörer. Intressant nog bidrar även den nästan absoluta frånvaron av musik också till något känns fel i tillvaron för modern och sonen. Ibland känns tyvärr filmen lite trång, med en smula för liten variation av platserna så att det känns som att handlingen går i cirkel, men det går lyckligtvis ganska snabbt över om man nu kan tala om lycka i sammanhanget.

The Babadook väckte gamla rysarkänslor hos mig som jag inte känt på länge, och som jag inte ens märkt att jag saknat. Välkommen tillbaka!

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Tillbaka till framtiden del II

Tillbaka till framtiden del II

Idag är dagen som dr Brown och Marty McFly åkte (har kommit att åka, kommer att ha åkt) till när de de for till framtiden efter att ha räddat sin egen samtid år 1985 i Tillbaka till framtiden del II, och därför har ett större filmbolag sett till att Robert Zemeckis något röriga filmuppföljare visas på ett otal platser just idag. Därför har också jag sett filmen just idag trots att jag redan sett den förut, men det var i alla fall första gången på stor duk.

Poängen med att se filmen idag är att jämföra den gamla framtiden med dagens verklighet. Det är lite tråkigt att så mycket av det 2015 som är med i filmen inte finns i verkligheten – framför allt skulle det vara praktiskt med de små portabla fusionsreaktorerna som man kan med i bilen, men även luftkuddebrädanskulle vara trevlig. Å andra sidan har vi nu egna självständiga mobiltelefoner, och behöver inte dela nummer med hela familjen. Filmen i sig är fortfarande lagom underhållande, men en del specialeffekter har inte åldrats väl. Många smådetaljer, framför allt i scenografin, är väl genomtänkta, men en del större spår i handlingen håller inte riktigt ihop (det gamla “varför gör de inte så här istället”).

Det är i alla fall härligt att känna att vi nu lever långt in i framtiden, och att vi strax till och med har den bakom oss.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

The Stanley Parable

The Stanley Parable

Choice. It is all about choice. Our choices make a difference. The differences make us all unique. We are defined by our choices. This is particularly true when thinking about computer games. We choose which games to play. We choose how to play the games. Our choices are aided by narrative tools. Nothing can go wrong. Everything will be fine. EVERYTHING.

The Stanley Parable is a game that is playing with the concept of choices in computer games. It is a first-person exploration game where we enter the story as Stanley. He is employee 427 in a large company. His work consists of sitting in room 427 looking at a computer screen which is instructing him which buttons to press on his keyboard, and how long to keep those buttons pressed. Suddenly he realises that his screen is blank, and it seems that all his colleagues have suddenly disappeared. Stanley starts looking for them around the offices and the corridors, accompanied by a narrator commentating on his actions.

The Stanley Parable is a deeply pretentious game pretending to be whimsical or, much more probable, a fundamentally whimsical game pretending to be pretentious. I like this kind of ambivalence, underlined by the narrator’s continual balancing on the line between nonsense and thoughtfulness. The gameplay itself is simple, consisting of moving around and interacting with objects, but that is not the point here. The point is to reflect on the concept of choice. Or, maybe, just to enjoy the game as a slightly interactive story with some clever commentary.

I had fun playing the game. I am just trying to hide it behind some pseudo-pretentious drivel.

Min onkel

Min onkel

Jacque Tatis Min onkel är ett tidlöst tidsdokument. Dels är filmen en efter drygt 50 år fortfarande aktuell satir om det moderna samhällets absurditeter, och dels visar den upp spännande franska miljöer från tiden som även i Sverige innebar stadssaneringsprocesser. Den råkar också vara en av mina favoritfilmer.

Filmen följer herr Hulot som är en något gammelmodig, och tämligen fumlig, man som bor vid ett traditionellt men nedgånget litet torg i Paris, där livet är så stadsfranskt man kan tänka sig. Hans syster och hans svåger däremot bor i en hopplöst modern villa fylld med tekniska innovationer och designdetaljer – även den tillvaron mycket fransk. Deras son trivs inte riktigt i den miljön, utan vill hellre vara med sin morbror och leka fritt. Svågern tycker att Hulot är en dålig förebild för sin son, och försöker därför se till att Hulot får jobb på hans plastslangsfabrik.

Hela filmen är lekfull, fylld av små genomtänkta detaljer, och gjord med gott humör. Alla rollpersoner är rejält hårdragna karikatyrer, men de verkar trivas så bra ändå med sina liv så det gör inte så mycket. De blir ändå riktiga personer. Musiken driver också på genom filmen, och sätter stämningen rätt. Tyvärr känns det som om filmen är lite i längsta laget med en del situationer och scener som drar ut lite på tiden. Jag kan inte sitta och småle hur länge som helst. Jag är ju en mycket allvarlig och seriös man. Men nog skulle jag gärna vilja vara en Hulot istället.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

The Magician King

Bokomslag The Magician King: Book 2 (häftad)

An easy assumption is that the story in the sequel to The Magicians by Lev Grossman would start where the first book ends, in particular since it ended with some sort of cliff-hanger, but it seems that Grossman avoids the obvious whenever possible. Instead, The Magician King begins somewhat later with Quentin Coldwater as a well established co-ruler of a magic kingdom.

Quentin is bored and is thus looking for a quest, since quests are what heroes spend their time on, and he wants to be the hero of the story. He rather arbitrarily refurbishes a ship and sets sail to the Outer Island to collect a small amount of tax money. This is actually the starting of a complex quest which whole point is unknown for a large part of the story.

The magician king also tells the tragic story about the one who did not pass the entrance tests to Brakebills, the magic academy from the first book, and who learns to perform magic anyway in potentially the hardest way possible. This one is another co-ruler of the magic kingdom, but appears to broken as a human.

It turned out that I liked the book. This was a bit unexpected because I was not particularly fond of the first book, and started reading this one only thanks to the cliff-hanger ending of the first one. The story is significantly more coherent and it felt as if the characters have matured – not in the sense that they are older (they are of course), but that they are more realistically described. They are more human, and in some cases more unhuman. Now they have personalities and not just personality sketches. The aspects I liked of the first book, its originality and its unpredictability, are still present making this book an enjoyable read for me.

Now I am curious how many other cases there are of books that I dislike which have sequels that I like. There may be many potential favourite readings hiding behind a poor first book. Interesting…

The Interview

The Interview

The Interview, regisserad av Evan Goldberg and Seth Rogen, är en film som det blev ett väldigt ståhej kring i fjol. Den ledde till officiella protester från Nordkoreas ledning, och anses ha varit den huvudsakliga orsaken till en större hack-attack hos Sony Pictures Entertainment, redan innan filmen haft premiär. Det är alltså en film som det känns bra att ha sett, men kändes det bra att se den? Skramlar tomma tunnor mest?

Intrigen är rätt enkel. Dave Skylark är en tämligen korkad amerikansk pratshowvärd som känner att han inte tas på allvar av de mer seriösa journalisterna. Han lotsas någorlunda stadigt framåt av programmets producent, Aaron Rapoport. För att visa vad de går för lyckas de märkligt nog ordna ett intervjutillfälle med Kim Jong-un. Det gör att CIA kontaktar dem för få dem att lönnmörda Kim Jong-un när de har möjligheten. Skylark och Rapoport beger därför till Nordkorea med gift i packningen och ett äventyr framför sig.

Under filmen irriterade jag mig på det kassa skådespeleriet som de båda huvudrollsinnehavarna visade prov på, och gag skrattade inte åt de flesta av de uppenbara skämten eftersom jag helt enkelt inte tyckte de var roliga. Men filmen är lättsmält och travar på i gott tempo hela vägen, och det finns en del ganska intressanta poänger i handlingen även om filmen i sig är mycket ytlig. En höjdpunkt för mig var att filmen innehåller en scen där Scorpions gamla vedervärdiga “Wind of change” faktiskt fungerar perfekt i soundtracket. Det trodde jag inte kunde ske.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.