Det är tidigt 1960-tal och Llewyn Davis hankar sig fram som folkmusiksångare i ett vinterkallt Greenwich Village, New York. Han saknar bostad, så han sover på soffor hos bekanta i väntan på att slå igenom, men det är inte så lätt. Han var tidigare medlem i en stämsångande duo som var hyfsat kända bland entusiasterna i trakten men försöker nu att klara sig på egen hand. Han har spelat in en skiva med namnet Inside Llewyn Davis men hans manager är inte särskilt framåt med att sprida den. Vi får följa Llewyn Davis under en vecka av misslyckanden och besvär.
Filmen Inside Llewyn Davis är en dramakomedi, trots att förutsättningarna snarare borde dra den åt tragedihållet. Det beror på det ofta är så uppfriskande att se en film som bygger på en lång serie motgångar som radas upp. Bröderna Joel och Ethan Coen är regissörerna bakom filmen, och de har sett till att den hela tiden håller ett driv framåt. Det finns ändå alltid en anledning att gå vidare, att inte ge upp. Det är en attityd som jag uppskattar.
Ett viktigt element i filmen är förstås musiken – det hör ju till filmer som utspelas i musikermiljöer. Under T Bone Burnetts överinseende har filmen fyllts med sparsmakat instrumenterade stämningsfulla tidstypiska alster passar perfekt in i filmens atmosfär och till tidsperioden som gestaltas.
Detta gör naturligtvis att jag gillar filmen riktigt mycket, men det känns ändå som om det är något jag missat i den. Kan det finnas anspelningar, syftningar, paralleller och sådant som jag inte förstått, eller är det bara en rak historia. Jag vet inte om jag ska övertolka allt som sker i handlingen, och även bredvid densamma, eller om filmen bara narras med mig. Det är kattens namn som sått dessa tankar hos mig. En katt kan väl inte heta Ulysses utan anledning?
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.