Batman: Arkham Asylum

Batman: Arkham Asylum

Jag gillade Läderlappen som färgglad TV-serie, men sedan han gått och blivit mörkare och dystrare samt bytt svenskt namn till Batman tycker jag att han blivit lite trist. Konceptet är egentligen inspirerande med en superhjälte utan superkrafter som med hjälp av tekniska hjälpmedel och träning kan ge sig ut i en värld av superskurkar för att med våld och list kan samla ihop gäster till Arkham Asylum, det lokala mentalsjukhudet/fängelset, men frånvaron av humor på senare tid har fått mig att se honom som en riktig träbock. Därför var det med blandade förväntningar som jag började spela Batman: Arkham Asylum.

Spelet börjar med att Batman har fångat in Jokern och för honom till Arkham Asylum. Där finns redan ett stort antal av Jokerns hantlangare efter en brand i det vanliga fängelset, vilket passar Jokern alldeles utmärkt när han rymmer och smiter in i anläggningens inre gömmor. Hans infångande var förstås egentligen en del i en synnerligen avancerad plan att ta över kontrollen över Arkham Asylum med allt vad det innebär. Vilken tur att Batman redan är på plats eftersom han är den ende som kan stoppa Jokern och hans handgångne män. Det är Batman som spelaren styr.

Spelet är ett actionäventyrsspel, och det blandas rätt jämnt mellan smygande och slagsmålande med en del insprängda bossbataljer. Batman har en del tekniska mojänger till hjälp, och efter hand hämtar han fler så att man till slut har ett ganska stort urval av hjälpmedel för att smyga och slåss. Det känns dock lite konstigt att Batman inte brydde sig om att ha med sig allt från första början, men den gradvisa förbättringen av utrustningen behövs självklart för att spelet ska kännas lite mer omväxlande. Just omväxlingen är ändå den delen där jag tycker att spelet har sin största brist. Bossfajterna är förvisso trevligt varierade, men mycket av spelet går ut på att slå på samma ringa antal typer av småkriminella i olika miljöer, eller att smyga och en efter en oskadliggöra andra halvdumma ligister. Det blir enahanda i längden och då skulle det inte hjälpa ens om historien lysande, men det är den inte. Den är ändå, i sammanhanget, rätt vettig.

Rent tekniskt är spelet välgjort med synnerligen detaljerade miljöer och en stämning som passar en mörk Batman som hand i handsken. Jag hade lite problem att bli vän med tangentbordsstyrningen; det känns som om spelet egentligen bör spelas med en handkontroll för att slagsmålen ska flyta på på bästa sätt.

Jag hade trots allt riktigt trevligt när jag spelade Batman: Arkham Asylum. Gåtan hade placerat ut klurigheter i precis lagom mängd för att jag skulle känna det som en lagom utmaning att lösa allt, och effekterna av Fågelskrämmans skräckgas på Batman är alltid lustiga. Men framför allt är det Batmans tvära och humorlösa butterhet i allt han säger som jag tar med mig från spelet. Det är ju faktiskt roligt att han beter sig som om han är konstant proppmätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.