April är blyg, uttråkad och svårmodig, Teddy är konstnärligt lagd och svårmodig, Fred är ett pucko, Emily är slampa och svårmodig. De är amerikanska vita tonåringar, så de festar och knarkar och röker och är så coola att att de poserar mest hela tiden. Tyvärr verkar ingen av dem kunna säga vad de egentligen vill utan de bara glider runt och babblar plattityder mest hela dagarna. Förmodligen är det hela poängen i filmen Palo Alto: att skildra tomheten i moderna ungdomars innehållsfattiga liv. I vilket fall som helst fick den mig att känna mig gammal.
Palo Alto är Gia Coppolas regidebut, och den gör alltså väsen av att skildra ungdomslivets ångest, smärta och aningslöshet – den period i livet då man inte är barn längre men inte heller vuxen ännu, eller så är man båda delarna. Tyvärr blir filmen mest ett ytligt poserande av ganska trista ungdomar i, vad jag antar, moderiktiga kläder av de rätta märkena.
För mig känns det som att filmen skulle ha kunnat vara så mycket bättre om det irriterande poserandet helt hade lyst med sin frånvaro, och om den inte hade försökt vara så himla trendig, för filmen är i övrigt helt uthärdlig och de olika historierna som ingår i filmen är välberättade.
Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.