Efter en depression är det dags för Sandra att komma tillbaka till sitt jobb på en solpanelsfirma. Då får hon reda på att de andra anställda genom en omröstning valt att få en pengabonus på 1000 Euro i stället för att låta henne komma tillbaka till jobbet. Hon förmår chefen att se till att en ny omröstning ska genomföras, och har en helg på sig att övertyga kollegorna om att låta henne arbeta kvar. Hon ägnar helgens två dagar och en natt åt att söka upp dem, en efter en.
Jag hade av någon anledning fått för mig att fått för mig att Två dagar, en natt skulle vara en komedi. Det visade sig vara väldigt fel. Filmen, av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne, är däremot ett mycket bra drama. Historien är rak på sak, och filmen bjuder inte på något lull-lull utan fotot är avskalat och den enda musiken som används är vad som spelas i bilradion. Det gör att allt fokus hamnar på Sandra och hennes kamp mot de destruktiva tankarna som sipprar fram då en del konfrontationer inte alls är lyckade. Marion Cotillard, som spelar Sandra, gör verkligen en övertygande insats.
Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.