Sex personer finns med på planschen till filmen Stockholm stories, regisserad av Karin Fahlén. Från vänster ser man Thomas som inte vet vad han håller på med, Johan med en känd författarpappa, Jessica som är ensam, Douglas som stammar, Anna som blivit dumpad och Lena som är finansminister. I centrum av bilden, nästan som huvudmotiv, ser man Katarinahissen men det mesta av planschen täcks av en gråmulen himmel.
Det gråmulna är också ett rätt genomgående inslag i filmen, vars huvudkaraktär jag antar är själva staden Stockholm. Det är i alla fall något i den stilen som en av de andra huvudpersonerna redan i ett tidigt skede påpekar något övertydligt. Eftersom jag inte har några särskilt varma känslor för Stockholm tycker jag att vädret passar riktigt bra.
I filmen följer man ett antal stockholmare vars krokiga öden länkas ihop längs olika färdlinjer genom den gråmulna Stockholmstillvaron. Liksom i så många andra filmer där berättandet bygger på att man får följa med i flera olika människors historier så är det lite trögt att komma igång, särskilt eftersom jag i början inte var särskilt intresserad av någon av historierna. Det kan också bero på att jag som vanligt blev irriterad på det i mitt tycke alltför flitiga användandet av handhållen kamera. Men, och det är viktigt i det här fallet, personerna i filmen börjar efter hand lämna klichéernas värld och bli allt mer levande och deras historier bygger upp filmen mot någon slags dramatisk kulmen, som sker typiskt nog i gråmulen lugn och ro.
Det är, trots min motvilja, en rätt bra film. Det är också uppfriskande att få se en film av den här typen som inte utspelar sig bland självupptagna vilsna själar i de klassiska filmmiljöerna i New York, Los Angeles, Paris, Rom, London eller motsvarande, utan bland gråmulna svenskar i rikets huvudstad.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.