Det är juletid i herrens år 1786. Pastor Wicks Cherrycoke sitter i ett stort hus i Philadelphia (USA) och berättar skrönor ur sitt spännande och händelserika liv för alla som vill höra på. Således börjar han berättelsen om sina vänner Charles Mason, astronom, och Jeremiah Dixon, lantmätare. Dessa båda britter träffades första gången när de skulle bege sig ut på en expedition till Sumatra för att observera den sällsynta händelsen i juni 1761 då planeten Venus passerar mellan jorden och solen på så sätt att man från jorden kan se Venus som en svart fläck på solskiva. Genom noggranna observationer från platser med vitt skilda latituder kan man beräkna avståndet till solen, och således få ett begrepp om avstånden i rymden – storleken på skapelsen. Sedan dess har det bara skett ytterligare fem Venus-passager, varav jag tillbringade den senaste (5-6 juni 2012) med att medverka i ett stort jippo i Tromsø för att knyta an till moderna observationsmetoder och väcka lokalbefolkningens intresse för naturvetenskap. Nästa chans att se Venus som en svart prick är i december 2117, om man förstås inte väljer att lämna jordens trygga famn. Nåväl. Expeditionen till Sumatra går om intet redan tidigt, och istället bär det av till Kapprovinsen på samma ärende. Något år senare samarbetar Mason och Dixon åter igen när de genomför uppdraget att exakt mäta ut och på marken markera den spikraka gränsen mellan de amerikanska staterna Maryland och Pensylvania, vad som nu kallas Mason-Dixon-linjen, vilket tar knappt fyra år i anspråk.
Utifrån den här ganska linjära, och om man ska vara ärlig, vilket man alltid ska vara, på ytan inte särskilt upphetsande, grundhandlingen har Thomas Pynchon i Mason & Dixon fabulerat synnerligen fritt, i kringelikrokar och med massor av sidospår. Någonstans i bakgrunden finns en komplicerad jesuitisk konspiration vars innehåll man inte riktigt får grepp om. En högt stående mekanisk anka och hennes relation till en fransk kock i exil är element som kan vara av vikt för berättelsen, liksom även vart de elva dagarna i september som försvann vid den engelska kalenderreformen 1752 egentligen tog vägen och vad de används till. Talande och tigande hundar, “svenska” skogshuggare och kändisar som Benjamin Franklin och George Washington har roller av vikt. Och så vidare, och så vidare, osv. Berättarglädjen och fantasin är alltså i centrum i den här boken.
Enligt vad jag har förstått så har Pynchon i den engelska originaltexten använt ett språk som ska vara en slags pastisch på typiska amerikanska texter från sent 1700-tal, fastän med väl medvetna anakronismer. Den svenska översättaren (Hans-Jacob Nilsson) har gjort ett heroiskt arbete med att bibehålla den effekten, vilket gör att det kan kännas en smula trögläst emellanåt med alla städse och emedan som finns i texten, och dessutom det frikostiga användandet av stor bokstav i början av substantiven. När man väl vant sig med detta så bidrar det till sköna känslan av att sjunka ner i den här bokens värld, med dess speciella inbyggda logik.
Den här tegelstenen till bok införskaffade jag på rea våren 2004. I över tio hade den hållit sig oläst. Jag ångrar verkligen inte att den äntligen blivit läst.