Neverwhere

Bokomslag Neverwhere (häftad)

Once again I have dived into a book about the London that is hidden from view. In Neverwhere Neil Gaiman describes London Below – the city beneath the City, inhabited by the people that have fallen through the cracks as well as by fantastical characters an mythical beings. Inthe book we follow the adventures experienced by Richard Mayhew in abandoned underground stations and Victorian sewer tunnels, after he helps a bleeding girl in bad shape that he finds on the pavement instead of accompanying his fiancé at an important dinner with her influential, and even more important, boss. He learns about the dangers (such as why the gap should be minded) and some of the history of London Below while trying to save it all and return to London Above.

After reading the book I learned that the first incarnation of this story was as a TV-series produced by BBC. This background explains the somewhat linear progression of the plot, the, at times too detailed, visual descriptions and some weak characterisations. These peculiarities are well compensated by the fantastic world which Gaiman lets us catch a multitude of glimpses of, and the thrilling story itself. It is an entertaining book that was a perfect read for me in small, but frequent, doses, so that it would last a little longer.

Mason & Dixon

Bokomslag Mason & Dixon (inbunden)

Det är juletid i herrens år 1786. Pastor Wicks Cherrycoke sitter i ett stort hus i Philadelphia (USA) och berättar skrönor ur sitt spännande och händelserika liv för alla som vill höra på. Således börjar han berättelsen om sina vänner Charles Mason, astronom, och Jeremiah Dixon, lantmätare. Dessa båda britter träffades första gången när de skulle bege sig ut på en expedition till Sumatra för att observera den sällsynta händelsen i juni 1761 då planeten Venus passerar mellan jorden och solen på så sätt att man från jorden kan se Venus som en svart fläck på solskiva. Genom noggranna observationer från platser med vitt skilda latituder kan man beräkna avståndet till solen, och således få ett begrepp om avstånden i rymden – storleken på skapelsen. Sedan dess har det bara skett ytterligare fem Venus-passager, varav jag tillbringade den senaste (5-6 juni 2012) med att medverka i ett stort jippo i Tromsø för att knyta an till moderna observationsmetoder och väcka lokalbefolkningens intresse för naturvetenskap. Nästa chans att se Venus som en svart prick är i december 2117, om man förstås inte väljer att lämna jordens trygga famn. Nåväl. Expeditionen till Sumatra går om intet redan tidigt, och istället bär det av till Kapprovinsen på samma ärende. Något år senare samarbetar Mason och Dixon åter igen när de genomför uppdraget att exakt mäta ut och på marken markera den spikraka gränsen mellan de amerikanska staterna Maryland och Pensylvania, vad som nu kallas Mason-Dixon-linjen, vilket tar knappt fyra år i anspråk.

Utifrån den här ganska linjära, och om man ska vara ärlig, vilket man alltid ska vara, på ytan inte särskilt upphetsande, grundhandlingen har Thomas Pynchon i Mason & Dixon fabulerat synnerligen fritt, i kringelikrokar och med massor av sidospår. Någonstans i bakgrunden finns en komplicerad jesuitisk konspiration vars innehåll man inte riktigt får grepp om. En högt stående mekanisk anka och hennes relation till en fransk kock i exil är element som kan vara av vikt för berättelsen, liksom även vart de elva dagarna i september som försvann vid den engelska kalenderreformen 1752 egentligen tog vägen och vad de används till. Talande och tigande hundar, “svenska” skogshuggare och kändisar som Benjamin Franklin och George Washington har roller av vikt. Och så vidare, och så vidare, osv. Berättarglädjen och fantasin är alltså i centrum i den här boken.

Enligt vad jag har förstått så har Pynchon i den engelska originaltexten använt ett språk som ska vara en slags pastisch på typiska amerikanska texter från sent 1700-tal, fastän med väl medvetna anakronismer. Den svenska översättaren (Hans-Jacob Nilsson) har gjort ett heroiskt arbete med att bibehålla den effekten, vilket gör att det kan kännas en smula trögläst emellanåt med alla städse och emedan som finns i texten, och dessutom det frikostiga användandet av stor bokstav i början av substantiven. När man väl vant sig med detta så bidrar det till sköna känslan av att sjunka ner i den här bokens värld, med dess speciella inbyggda logik.

Den här tegelstenen till bok införskaffade jag på rea våren 2004. I över tio hade den hållit sig oläst. Jag ångrar verkligen inte att den äntligen blivit läst.

Global dancefloor


Interrailing is a great experience.
In the summer of 1996, me and a friend were exploring the central areas of Europe by railway. After a minor misunderstanding of the time-tables, and the location of the coach station, we found ourselves stuck in Brno in Moravia (Czech Republic) for a day. Our guide-book exclaimed extend your stay and delve deeper, so that is what we had to do in Brno. In the centre of the city we found a poster that advertised a strange party containing a global dancefloor. These two concepts inspired the creation of two interesting songs.
A strange party sounds like a party that you enjoy when arriving, but after some time you notice that something about the party is slightly off and you start feeling bad about it. I made a song trying to mimic that experience, but it ended up too horrible to be put on the internet.
A global dancefloor is a dance floor encompassing the whole planet, in contrast to the normal, local, variety. You cannot leave and wherever you go, the people around you continue to dance whether they like the music or not. This tune expresses an example of how I believe the non-local dance music should sound.

Nio år sedan

Karta Londons tunnelbana (2004)

Idag är det nio år sedan fyra självmordsbombare detonerade bomber ombord på tre tunnelbanetåg och en buss i centrala London. Vid den här tiden arbetade jag på Imperial College, London, och bodde i stadsdelen Whitechapel, vilket gjorde att jag på väg till jobbet hamnade mitt i röran och förvirringen runt attentaten. Jag var mer skärrad av situationen än vad jag mådde bra av, men genom att skriva ner mina upplevelser från dagen kunde jag få det jobbiga ur mig.

Följande text är vad jag skrev ihop dagen efter bomberna:

Jag var ovanligt seg på morgonen och kom iväg hemifrån ungefär kvart i nio. När jag kom ut slogs jag av att vädret var ovanligt trist. Den där blandningen av dimma och regn som inga paraplyer hjälper mot.

När jag var på väg att gå in på Whitechapels station möttes jag av stor mängd människor som är på väg ut. Eftersom de var så många antog jag att det var något tågfel på linjen, så jag promenerade till nästa station: Aldgate East. Där kom jag fram lagom till att de stängde porten. Ingen som helst information om vad som var på gång, men jag antog att något hade hänt på just den stationen.

Närmaste station var nu Aldgate, så jag gick dit för att få tag i ett tåg. Nu började sirener höras och när jag kom dit var gatan utanför avspärrad av polis, och sotiga människor hade börjat komma upp ur stationen. Många människor var fortfarande innanför avspärrningarna, så avspärrningen hade precis kommit upp. Ingen på gatan hade någon aning om vad som var på gång, men att det var en tågolycka var alla överens om. Jag hade ingen lust att titta på något räddningsarbete så jag gick till Liverpool Street stationen för att ta en annan tunnelbanelinje genom staden.

Järnvägsstationen var öppen och allt verkade vara som vanligt, men när jag var på väg in genom tunnelbanespärren kördes jag iväg tämligen bryskt av polisen. Jag följde deras instruktioner utifall det var någon brand eller något där nere i tunnlarna. Jag hittade en skylt som räknade upp fem stationer som hade stängt av säkerhetsskäl. St Paul’s var inte stängd enligt listan, och verkade ligga tillräckligt långt borta för att inte ha påverkats av vad det nu var som hade hänt, så jag siktade ditåt, men när jag kom fram dit så var den också stängd. Det stod ett par poliser där, men det var så mycket folk runt dem att jag inte kunde höra anledningen till stängningarna, men folk pratade om någon slags eleffektssvall (electric power surge).

Nu var gatorna fulla av folk som försökte komma till sina jobb vilket gjorde att alla bussar var fulla till bristningsgränsen. Jag hade ingen lust att packa mig in någon sådan buss så jag fortsatte västerut mot nästa tunnelbanelinje. På vägen tittade jag in i ett skyltfönster med en TV som visade nyhetsbilder om två tåg som fastnat i en tunnel vid Edgeware Road. Eftersom den stationen ligger synnerligen långt från Aldgate, där jag såg olyckspådraget, förstod jag att det måste vara bomber eller något sådant på gång.

Jag hade nu promenerat ungefär halvvägs till jobbet och tyckte att det var lika bra att fortsätta så att jag kunde ringa och meddela folk att jag mådde bra. Att använda mobilen gick inte under den här tiden.

Jag såg att bussarna plötsligt stannade och släppte av alla passagerare och tänkte att det verkade vara riktigt illa. I West End var det lika folktomt som i Gävle en söndagsförmiddag i september. På Picadilly Circus fanns i alla fall en del turister kvar.

Det var skönt att komma till jobbet till slut strax efter elva och kunna ta reda på vad som hade hänt. Eftersom telefonlinjerna funkade dåligt tog det en ganska lång stund innan jag kunde få ut något meddelande om att jag var oskadd (bortsett från en ömmande tå efter att ha slagit foten i Hyde Park Corner). Resten av dagen ägnades åt att följa nyheterna och att försöka lura hur hemfärden skulle gå till.

Mina upplevelser kan alltså sammanfattas med att jag såg några sotiga människor, gick en riktig långpromenad och fick en blå tå. Allt under stor förvirring.

Type:Rider

Type:Rider
Type:Rider är ett elegant litet spel med den stora ambitionen att få spelaren att lära sig typografins historia.

I spelet styr man två punkter (ett kolon? ett trema?) genom nio olika banor plus en rätt vansinnig bonusbana. Varje bana består av fyra olika delar där man alternerar mellan plattformsspelande och problemlöserier, med ett fokus på en epok inom tryckkonsten per bana. Detta fokus ger sig till känna både genom den väldigt snygga grafiska designen av spelet och den väl passande stämningsbyggande musiken. Min favoritdel i spelet, både grafiskt och musikaliskt, är “Futura” om de första decennierna av förra seklet. Skärmbilden här ovanför är tagen från just den delen.

Eftersom poängen med spelet till står del är att lära ut något om typografi och tryckarhistoria till spelare så ingår att moment att samla asterisker, med sex stycken utspridda i varje bana. Varje asterisk ger spelaren ett kort kapitel att läsa om någon aspekt kring banans tema, vilket väldigt mycket påminner om de typiska informationstavlorna som brukar finnas i muséer. Tyvärr finns det, i alla fall i android-versionen en hel del småfel i texterna. En rejäl blunder som jag hittade i både Windows- och Androidversionerna är påståendet att den ryske konstnären Malevitj var supremacist (någon som tror på den egna gruppens överhöghet) i stället för det korrekta suprematist (någon som tillhör suprematismen, en konstinriktning). Dessutom är det lite märkligt att informationstexterna i ett spel som handlar om typografi inte är särskilt prydligt satta.

Med all den här fokusen på utseende och ljud så kan man ju undra hur Type:Rider egentligen är att spela. Svaret är att det emellanåt är riktigt frustrerande spel. Inte för att det i grunden är särskilt svårt utan för att själva styrningen är rätt trög och inte riktigt svarar som den ska, vilket gör det svårt att tajma hopp och andra manövrer i plattformsspelsdelarna. Dessutom hände det mig förvånansvärt ofta att jag hamnade i lägen där jag måste avbryta banan och börja om. Exempelvis hamnade jag flera gånger ograciöst grensle över seriffer utan någon möjlighet att komma loss. En mindre genomtänkt detalj är också att spelet uppenbarligen vill att man ska läsa informationtavlorna direkt man hittar dem så att man får passande musik till, men det gör att spelrytmen bryts av å det grövsta.

Det är alltså ett synnerligen vackert spel, som dessutom är lärorikt. Det gör att spelet är väl värt att spela trots att styrningen kan kännas frustrerande trög emellanåt.

Till vägs ände

The long unwinding road
Under våren startades en smärre lokal novellskrivarcirkel. Mitt, tills vidare enda, bidrag till den följer:

Till vägs ände

Det fanns en gång en väg utan ände. Kungen i landet var mycket upprörd eftersom han ansåg att det var emot en vägs natur att sakna ände, och han kunde inte tillåta att sådana onaturligheter skulle kunna finnas i hans kungarike. Därför kallade han samman ett råd av rikets allra visaste män för att finna en lösning på vägproblemet. Efter många, långa och intensiva överläggningar kom rådet fram till att problemet skulle kunna rivas bort. Följaktligen bestämdes det att ett dike skulle grävas tvärs över vägen för att därigenom skapa vägslut där det tidigare inte funnits något.

De kungliga dikesgrävarna skickades till en öde sträcka längs vägen där bara ett fåtal brukade färdas, och där satte de igång sitt arbete. Eftersom de var mycket skickliga grävare så fanns redan vid dagens slut ett präktigt dike tvärs över vägen som inte var passerbart, vare sig till fots eller till häst, på något annat sätt än genom att ta en helt annan väg. Nöjda med sitt dagsverke slog de läger för natten och sov så gott som man bara gör efter att ha åstadkommit något minnesvärt.

När den nya dagen grydde upptäckte grävarna till sin stora förvåning att diket var borta, och därmed också att vägen åter saknade ände. De kunde inte förstå hur deras fina dike bara kunde försvinna över natten utan att någon märkte det. I och med att kungen inte förväntade sig att de skulle komma tillbaka förrän vägproblemet hade lösts fick dikesgrävarna lov att ännu en gång gräva ett dike över vägen. Den här gången grävde de diket dubbelt så brett för säkerhets skull, och på kvällen när det nya diket var färdigt bestämde de sig för att turas om att hålla vakt så att diket inte skulle försvinna igen. Att bevaka ett dike för att se till att det inte försvinner är en ganska tråkig uppgift, framför allt i en sådan öde trakt som de befann sig i där nästan ingen färdades längs vägen, men genom att sitta vakt två och två kunde dikesgrävarna hålla sig vakna under sina vaktpass och se till så att diket inte försvann.

Nöjda med att diket fortfarande fanns kvar packade grävarna ihop sitt läger och sina redskap och började färden tillbaka till det kungliga slottet för att rapportera sina glädjande framsteg, men redan efter några steg, precis när alla hade vänt ryggen mot diket, så hördes ett märkligt djupt suckande ljud från platsen där diket korsade vägen. När de vände sig om såg de att diket hade försvunnit så snart ingen av dem tittade på det. Självklart sjönk humöret hos grävarna när de insåg att allt arbete hittills varit förgäves, men nu kunde de i alla fall göra upp en fungerande plan kring hur man skulle kunna hålla vägen ändlig.

Medan två av dikesgrävarna reste till kungens slott för att rapportera om händelserna och hämta förstärkning stannade de andra kvar för att för tredje gången gräva sönder vägen. Ilskna som de började bli efter att ha arbetat så länge utan något egentligt resultat så blev det nya diket inte särskilt vackert, men det fyllde i alla fall sin funktion som vägförstörare. De såg också till att någon ständigt tittade på diket för att det inte skulle försvinna igen, och på det viset väntade de på att förstärkningen skulle anlända.

I det kungliga slottet beklagade rådet av vise män sig över att det inte hade gått att skapa något permanent slut på vägen genom dikesgrävande. I brist på andra idéer skickade de ut en trupp av två dussin erkänt vaksamma män till diket för att se till att det inte skulle försvinna, men alla insåg att det inte skulle vara en lösning som kunde fungera i längden. Det skulle räcka med att något oväntat hände, kanske en plötslig åskknall eller något liknande, som gjorde att alla vakter tittade bort samtidigt för att diket åter igen skulle försvinna. Därför hölls under flera veckor ett stort antal långa rådslag om nya lösningar på vägproblemet och till slut hade en fungerande plan gjorts upp.

Kungen skickade nu ut landets samtliga dikesgrävare för att gräva diken tvärs över vägen på så många ställen som möjligt. Med riktigt många diken, som samtliga var satta under bevakning, så skulle risken för samtliga vägändar att försvinna vara väldigt liten. Av samma skäl skickades även landets alla murare ut för att oavbrutet bygga nya murar tvärs över vägen liksom landets alla snickare för att oförtrutet låta staket utan grindar korsa vägen. På så vis kunde vägen hållas med ändar i många långa år, och kungen kunde känna sig tillfreds med att ha löst problemet med vägen utan ände.

Tillståndet i landet blev tyvärr allt sämre under dessa år. Kungens fogdar beskattade folket alltmer för att kunna hålla grävare, murare och snickare med materiel och mat. Husen i byarna och i städerna började förfalla eftersom ingen arbetare kunde avvaras till att underhålla byggnaderna. Nästan ingen handel var längre möjlig eftersom inga transporter av varor längre kunde ske längs vägen på grund av alla diken, murar och staket, men det värsta av allt var stanken i städerna eftersom det inte längre fanns någon som kunde se till att hålla avloppsdikena öppna.

På ett barnhem under dessa olyckliga år växte en gosse upp som kallades lilla Jordgubben. Som spädbarn hade han hittats en morgon utanför barnhemmets dörr tillsammans med en lapp som bad barnhemmet att ta hand om honom. Ingen visste därför vilka hans föräldrar var, och i brist på något riktigt namn fick han kallas Jordgubben eftersom han såg ut som en sådan. När barnhemmet tvingades stänga på grund av att bristande underhåll fått taket att rasa in hade han hunnit bli sexton år, så han kunde i alla fall klara sig på egen hand, men de yngre barnen behövde mycket hjälp varje dag för att få mat och för att hitta någon trygg plats att övernatta. Lilla Jordgubben bestämde sig därför för att försöka ordna tillvaron för dem till det bästa och begav sig till kungens slott för att på något sätt se till att bygget av ett nytt barnhem blev av.

Som tur var var det inga problem för Jordgubben att få ett samtal med kungen. Eftersom alla kungens vakter var ute längs vägen och höll koll på diken, murar och staket så fanns det inte längre någon vaktstyrka kvar på slottet som kunde hindra eventuella besökare. Tyvärr vägrade kungen tillåta något nybygge eftersom det skulle öka risken för att vägens ändar skulle försvinna. Nu blev Jordgubben riktigt arg och undrade varför kungen, om det nu var så viktigt att vägen hade ändar, inte gjorde något åt orsaken till att ändarna försvann. Kungen medgav att han inte hade tänkt på det sättet tidigare, men att han inte hade någon möjlighet i det nuvarande ekonomiska läget att göra något åt det. Han visste med andra ord inte vad orsaken var, men eftersom man kunde anta att det låg någon slags magi bakom vägens ändlöshet så gav kungen Jordgubben adressen till den enda trollkunniga kvinnan han kände till och bad honom att undersöka om hon kunde göra något åt saken.

Den trollkunniga kvinnan satt utanför sin stuga och väntade när lilla Jordgubben anlände. Hon skrattade hest och sade att hon hade väntat på honom och att hon mycket väl visste vad det var som stod på, men innan hon berättade mer krävde hon att Jordgubben skulle utföra några ärenden åt henne. Det första ärendet var att plocka lite irrtryffel.

Irrtryffel var en svamp som levde under jorden och enbart växte på en enda plats i en liten skog en halv dags vandring bort från gummans stuga. Egentligen borde irrtryffeln vara ganska enkel att hitta eftersom man fick hjälp av de tre sångälvorna i den lilla skogen, men deras hjälp var ganska svår att utnyttja i praktiken och därför hade ingen i mannaminne hittat svampen. Platsen den växte på var den plats där sången från de tre sångälvorna skulle ha hörts lika starkt om de sjöng samtidigt. Eftersom sångälvor är skygga väsen så sjöng de inte om någon befann sig närmare dem än hundra steg, och dessutom såg irrtryffeln till att all sång dämpades inom hundra steg från dess växtplats. Det var i alla fall vad Jordgubben kunde erinra sig från vad kvinnan hade sagt, men han var inte säker på att han mindes instruktionerna korrekt.

Jordgubben gick in i skogen och fick till slut höra den undersköna sångälvesången med dess komplicerade melodi och vackra harmonier, och han försökte lista ut hur han skulle hitta irrtryffeln. När han kom till en rotvälta tystnade plötsligt all sång, och han tänkte att tre tystnader är lika starka som en, så han började gräva på platsen där han stod. En halv meter ned i jorden hittade han något växande som såg ut som en rödbrun knytnäve vilket han antog var en irrtryffel. Han stoppade den i sin ränsel och vandrade tillbaka med den till trollkvinnan. Hon var mycket tacksam, för det var mycket riktigt en mogen irrtryffel han hade plockat, men även en smula förvånad att han hade förstått hennes instruktioner. Hennes nästa ärende var att låta Jordgubben lära björnen att fiska utan nät.

Vid en bäck mitt i storskogen levde björnen. Björnen hade en gång för länge sedan hittat ett fiskenät och genom att prova sig fram lärt sig hur man bäst kunde använda det för att fånga fisk att äta. Genom åren hade nätet blivit allt mer slitet och fiskfångsten blev allt sämre, och i och med att björnen inte kunde reparera nätet med sina stora klumpiga ramar så blev den allt hungrigare och ledsnare med tiden. När Jordgubben hittade björnen satt den och grät med ett helt söndertrasat fiskenät på marken framför sig. Jordgubben försökte trösta björnen men i och med att björnar och människor inte talar samma språk var björnen otröstlig, så istället fick han lov att visa hur andra björnar brukar fånga fisk. Genom att stå i bäcken och vänta tålmodigt kunde Jordgubben efter hand få tag i några fiskar genom att slå dem när de simmade förbi. Björnen tittade intresserat på, och när den så småningom förstod principerna bakom den traditionella fiskemetoden kunde den på egen hand gå ut i bäcken och fånga fisk. Nöjd med vad han uträttat tog Jordgubben farväl av björnen, plockade på sig det trasiga nätet och vandrade tillbaka till trollkvinnan. Hon blev glad eftersom det var hennes gamla nät som nu äntligen kommit till rätta. Det tredje ärendet hon ville att Jordgubben skulle uträtta var att baka en kaka.

Kakan skulle bakas av riksrågmjöl. Riksrågen var det utsäde som landets alla bönder använde till sina åkrar, så om man gjorde mjöl av utsädet så skulle bönderna inte kunna så någonting alls nästa år. Jordgubben blev riktigt arg och talade om för trollkvinnan att han vägrade förstöra landets folks framtida bröd bara för att baka en kaka till henne. Hon svarade med ett glatt skrockande att det är bra att inte bara göra vad man blir tillsagd utan man ska alltid istället försöka se till allas bästa. Hon förklarade vidare att det var hon som låg bakom att vägen saknade ände. Det var för att tydligt visa upp hur dåliga kungen och hans män var för landet som hon hade förtrollat vägen till att sakna ände. Eftersom den oändliga vägen ledde överallt i landet, till skillnad från kungens vägar som bara ledde mellan hans olika slott, hade hon tänkt att folket i landet skulle börja använda vägen till att resa mellan landsändarna och lära sig mer om varandra. Tyvärr hade kungens vägförstörarplaner satt käppar i hjulet på hennes plan så hon hade dragit sig tillbaka i bitterhet i stället. Nu när landet var nära sitt totala sammanbrott hade hon till slut kommit på bättre tankar.

Trollkvinnan och lilla Jordgubben reste tillsammans till kungens slott. Väl där kunde de förklara hela situationen för honom. Kungen insåg nu själv att han hade varit en riktigt dålig regent och föreslog att lilla Jordgubben skulle ta över efter honom på tronen. Det ville inte Jordgubben. Han undrade om det var nödvändigt för landet att absolut ha en kung när det enda folket egentligen vill är att få vara ifred och känna sig trygga. Det beslutades därför att landet styrelseskick i grunden skulle göras om så att folket kunde se till att deras skatter gick till goda ting. Alla aktiviteter kring att avsluta vägen upphörde och Jordgubben kunde till sist se barnhemmet byggas upp på nytt. Tyvärr började nu småkungar härja runt om i landet när gamla storkungens makt försvann, men det är en annan historia. Tills vidare levde hela landet i lycka.